Känns som i en dröm, som när man sträcker på sig och sträcker på sig och sträcker på sig tills varenda fiber i varenda muskel gör så ont. Men man når aldrig fram. Aldrig aldrig. Fast man sträcker på sig i en evighet. Evigheten är evigheten, tid. Mina fingertoppar spretar, sträcker på mig, sträcker på mig. Når inte. Når aldrig.