fy det var så hemskt

Hade en så sjukt hemsk och lång mardröm i natt. Jag skulle dö. Jag hade blivit jagad  forever och nu skulle jag dödas av dem som jagat mig och hittat mig. Och jag skulle säga hejdå till min familj och mina närmsta vänner och jag grät och kramade dem och grät och vaknade gråtandes men somnade om och fortsatte drömmen och jag ville bara vakna men alla grät och jag kramade folk en sista gång så försvinner alla och jag sitter ensamt vid ett bord fast jag är omringad av människor och väntar på att jag ska dö. Och då ringde äntligen väckarklockan!!

Andetag

Hur målar man ett andetag?
Om jag visste det skulle jag måla alla dina.
Jag skulle måla de allt tyngre sekunderna innan du somnar.
Jag skulle måla de fyllda med rök, när vi delar komfortabel tystnad och ett cigarett.
Jag skulle måla alla dina andetag på allt jag kom över.
På baksidor på papper, på händer, på väggar.
Under ögonlock.
Under mina ögonlock har jag lyckats måla dina andetag.

Morotskaka är ju skitgott

BMI 20.6 nu.  Det brukade vara 18.0. Jag ska aldrig tillbaka. ALDRIG. trodde jag skulle dö fetmadöden när jag hade ett BMI över 20. Det gjorde jag ej. Fuck you alla ätstörningar. FUCK YOU. Jag och alla andra är för bra för sånt.

Rökning Dödar

Meh guueee hur sugen får man vara? Får man t.o.m. vara lite ledsen för att man är så sugen? Jag hade ju slutat jööö. Åh min första marlboro röd om nio månader kommer SMAKA SÅ JÄVLA GOTT

23.51

Du har så ledsna ögon.
De påminner mig om hur ont det gör ibland.
När det är iskallt och man har gåshud hela vägen in till hjärtat.
Och jag återkommer alltid till samma sak, alltid samma tankar.
Samma iskyla, samma smärta.
Som går i cirklar i min hjärna. Som jag försöker uttrycka
om och om och om igen.
Igen
Men aldrig tillräckligt.
Du har så ledsna ögon.

mentala bilder

Jag har den här mentala bilden fastetsad i mitt huvud.
Det är natt, fast ljust. Och jag sitter bredvid henne i ett öppet fönster, till en lägenhet jag kan kalla min egen och röker. Vi har varit med människor, umgåtts, fast nu är det bara vi kvar. för det är så det är, det är vi som hänger med folk, inte jag och inte hon, vi. Kanske är rökningen bara en av de ohälsosamma sakerna vi gör. Men att vara så nära att varenda tanke, känsla är densamma kanske är fruktansvärt skrämmande, men kanske inte. Musik spelar i bakgrunden och det blåser kylig nattluft nere från gatan.

Kanske är detta bara en löjlig klyshig tonårsbild av hur man önskar sig framtiden. Men ändå. Utopi.

(och vi kan ha kläder över hela golvet men städat i köket och vi ska röka marlboro röd, dricka kaffe med soyamjölk och äta chokladbollar utan pärlsocker.)

jag vill inte vara rädd att tappa taget

jag vill inte sitta ensam
på en bar i Köpenhamn
jag vill inte tappa skärpan en gång till
jag vill inte möta mörkret
på hotell i Baltikum
jag vill aldrig vandra ensam ut ur bild
jag vill inte ha nån strippa
på nån nattklubb i Montmartre
jag vill inte plöja sönder
varje dröm jag leker med
nu vet jag det

vet du vad frihet är så säg det nu
vet du vad priset är för den
vet du med vad man mutar hundarna
som ylar genom natten

jag vill inte ha nån lägenhet
i Polen dit jag flyr
jag vill inte ha nåt suddigt för en kväll
jag vill inte sakna förut
och bli kvalmigt varm och yr
på en minibar på ännu ett hotell
jag vill inte längta hem
och tjata på om allt som fanns
jag vill inte drömma drömmar
i nån transithall nånstans
nu vet jag det

vet du vad lycka är så säg det nu
vet du vad priset är för den
vet du med vad man mutar hundarna
som ylar genom natten

vet du vad kärlek är så säg det nu
vet du vad som händer sen
lägg nåt kallt över min panna
och lär mig gå på vatten

jag vill inte vara rädd
att tappa taget i Moskva
jag vill inte ha nån hastig amnesti
jag vill inte klampa över
alla stolta ord jag sa
och vara nån jag aldrig skulle bli
men bilderna får mera färg
och skuggorna får ton
i dom tygellösa nätterna
på andra sidan bron
nu vet jag det

vet du vad frihet är så säg det nu
vet du vad priset är för den
vet du med vad man mutar hundarna
som ylar genom natten

vet du vad kärlek är så säg det nu
vet du vad som händer sen
lägg nåt svalt över min panna
och lär mig gå på vatten

lägg nåt svalt över min panna
och lär mig gå på vatten

Löpning

hon springer för honom som om det handlar om livet
han vet det
han vet att hon springer genom helvetet för honom
att hon springer barfota genom helvetet för honom
han skulle göra samma sak för henne 
hon vet det
i hjärtat vet hon det 
hon kämpar för honom för att han gör samma sak
det är så
hon ökar takten
springer så det gör ont
varenda nerv ber henne stanna
det gör ont
hon fortsätter
hon fortsätter för att han är värd det
han är så jävla värd det
men stackars lilla flickan springer bara mot förnedring och till besvikelsen
över att han är precis som alla andra
för när hon med brännande fötter hinner ikapp
vänder han sig om och säger baby, 
ta en kölapp 


en vän med mycket hjärna som skrivit denna.

Det börjar bli tjatigt jö

Nu tycker jag faktiskt att den här ihållande känslan av både att jag är tjock och längtar hem får ge med sig FAKTISKT.

kaozz

det är så himla komplicerat det här med måendet. Åh GUE så komplex jag är. Wellwell dagens issue (asså orkante ens mig själv haha lolol) ne men har mått bra idag faktiskt hela dagen, fast känner mig lite fet som att jag inte riktigt vet hur mkt godis osv man kan äta innan man blir tjock, denna helg skulle jag tippa på att jag ätit två glassar och två smores och typ 200g smarties. Är det tjockt? gör det mig tjock? kanske var det mer? är det tjockt? blir jag tjock nu? det känns ju jättejobbigt om jag blir tjock nu. Kommer mina vänner tycka jag har blivit tjock när jag kommer hem? Kommer de liksom bah eehhheehhheheheehehe. Kommer jag komma i mina kläder när jag kommer hem? Vill så himla mycket saker i livet, vill vara smal men inte bry mig om mat/vikt/träning etc. Men så är det inte, så vill hitta acceptans. Dels acceptans för att jag inte är så himla smal utan att bry mig och också att man faktiskt inte har värsta mellanrummet mellan låren och grejer, inte friskt någon stans det där (PÅ MIG ALLTSÅ FINNS JU SÄKERT NI MED VÄRSTA MODELLGENERNA OCH DET ÄR JU KUL FÖR ER ALLTSÅ) men ja. åh vad jag inte makes sense längre, förstå då hur det är i lillhuvet mitt. hejdå

lördag

och jag orkar inte att jag har så fruktansvärt jävla cp ont i själen vad som känns som en majoritet av tiden. och jag förstår inte hur alla andra klarar av det här? hur kan de sitta och säga att det inte alls var så farligt med hemlängtan och visst det kanske skulle vara bättre att inte höra av sig hem men det går inte för då kommer ingenting någonsin bli som förut och jag kommer bli lämnad och ensam och ha ännu mer ont i själen än nu och mest av allt vill jag bara åka hem och ligga i min säng och att alla jag älskar ska ligga jättenära och stryka mig över ryggen och näsan och åh jag är så klyshig och patetisk och jag som trodde att det skulle vara så mycket lättare än vad det är, så jävla naiv. och för att göra det ännu bättre så gråter jag medan jag skriver det här och jag oroar mig över allt. jag kommer bli korkad och lämnad och ensam och jag vill att ni ska må bra och jag vill att jag ska må bra och jag orkar inte vara ledsen så fort jag är ensam i fem minuter och jag orkar inte att det på riktigt är fem minuter som jag inte pratar med någon så grinar jag nästan och jag hatar att jag har mina tankar fast jag vill inte vara någon annan bara jag någon annan stans, fast inte vart som helst utan hemma. och jag vill bara göra något som känns men jag vill ha ett friskt tänkande. och jag orkar inte nästan börja gråta för att jag läser ditt/hans/hennes/ namn någon stans och jag orkar inte att min lärare tar upp självmord på lektionen och jag får 9 av 10 rätt på självmordsquiz som vi bara får av en slump när vi pratat om det i fem minuter för det är inte friskt och varför är jag så instabil jag vill bara så på egna fötter. fast mest vill jag stå på andras fötter fast dem är inte här nu, eller jag är inte där kanske är bättre att säga så jag kan inte stå på deras fötter bara andas andas andas andas i 38 veckor till. och jag vet ju att jag faktiskt får åka hem men allas besvikelse och allas blickar skulle vara för mycket och jag vet ju hur jävla mycket onödigt lidande det skulle skapa och de säger ju att första månaden är värst och när den är över är det bara 90%  kvar här och jag måste härda fast jag inte vill jag ville bara att det skulle vara lätt för mig och att det skulle vara ett kul år men det är så jävla slitsamt. det är inte det att jag mår dåligt konstant och vill hem 24 för då vet jag inte vad jag hade tagit mig till men att ha den här jävla klumpen i bröstet och gråta gråta gråta är FAN INTE SÅ JÄVLA SMUTT och nu tänker jag på honom för att han säger det ordet och jag saknar alla och jag pratade med mamma och pappa igår och jag har så ont i själen nu stt jag inte ens ser vad jag skriver för alla tårar. och jag minns inte om jag mådde sämre förut eller om det bara är jobbigare att överleva när man är ensam.

Var är min flytväst?

Det svartnar för mina ögon.
Den håller i mig, trycker ner mig.
Under ytan
Alla ljuden dämpas och alla intryck suddas ut.
Allt som är kvar är det konstanta bultandet
och suset i öronen.

Min plågsamma isolering bryts inte för än jag återigen får huvudet ovanför ytan.
Då kan jag åter se.
Då kan jag åter andas.
När inträffar det?

(Kan inte nån bara säga att det löser sig.)

Berg-och-dalbana

Det är Septemberluft någon annan stans.
Att ljuga för att kunna andas.
Kunna andas luft, som inte egentligen är min.
Snart kommer färgerna, snart kommer
Oktoberluft
Någon annan stans.
Svälj, blinka hårt, andas in, andas ut.

Om jag sluter ögonen känns det nästan som om jag är där.

det gör ont i själen när jag tänker på det

Det är en måndag utan dig.
Det är en tisdag, en lördag, en annan lördag.
Det är en vecka, två, fyrtio.
Utan dig.

Det är en dag vi inte dricker kaffe i mitt kök.
En annan dag vi inte tittar på tv-serier hemma hos dig.
En tredje då vi inte lyssnar på musik med varsin hörlur på bussen.

Och det kommer en dag till, ytterligare en.

Utan dig.

(Och fan fan fan att jag inte kan hjälpa dig 600km ifrån dig)

fuck det där med att skärma av dig/ska bara dö lite inombords nu

Nu har vi pratat i 58 minuter och 1 sekund. Det kändes som 1 sekund. Endast.
Vi har ett världshav emellan oss och jag saknar dig så det gör ont.
De säger ju att man inte ska ha så mycket kontant, att man ska skärma av sig.
För att annars är det som att badda såren med salt.
Om och om och om igen.

Vi pratade nyss i 58 minuter och 1 sekund.