en juninatt

Vi ligger i en av de där stora gungorna som ser ut som en korg. Det är juni och varmt ute trots att det är mitt i natten. Jag vilar mitt huvud mot din arm och du säger att det är svårt att hitta på saker att se i molnen.
Vi pratar om inget speciellt, att jag fortfarande sträcklyssnar på låten du visade, att det är ljust hela nätterna här nu. I bakgrunden spelas en låt jag inte känner igen så lågt på din telefon att det bara hörs när vi båda är tysta. 

Sen säger du att några av dina starkaste minnen är just från såna stunder, när du bara hängt runt utomhus. Och jag tänker; minns det här, minns mig för resten av ditt liv.

Du är en av de finaste jag har.

Själbalsam

Själbalsam för mig är att du ser hela mig.
Du ser inte bara om jag har klippt mig, eller har en ny tröja.
Du betraktar mig på ett sett jag inte tidigare upplevt.
Du ser rörelsen i mina fingrar när jag bläddrar bland skivor,
du ser i spegeln när jag ler även fast jag står bakom dig.
Och du inte bara ser
Du lägger även värde i det du ser.

Själbalsam för mig är du, för att jag aldrig blivit sedd som av dig.
Själbalsam för mig är du, för att jag är ditt.

klyshigt

Jag vill veta varifrån dina ärr kommer. Jag vill berätta varifrån mina kommer.
Jag vill ha dig så himla nära att hud värmer hud.
Dina händer över min rygg.

fulheten

För att du är en av de finaste jag vet

För att du ser så himla fin ut när du kisar lite med vänsterögat när du ler och för att du har en miljon berättelser från ditt liv att berätta varje gång vi ses.

För att du tar med mig på teater och berättar om hur det var när du bodde med fem andra tjejer i en trea inne i stan.

För att du bryr dig så mycket.
För att du har världens finaste skrattrynkor.

Jag vill bli som du.

korsdrag

Det blev juni  tillslut och jag ville inte dö längre. Jag hade slutat vara likgiltig inför livet och jag kunde för det mesta faktiskt vara ensam en hel dag utan att gråta.

Jag gick ut och åkte buss på impuls. Satt och rökte på hustak och hade öppna fönster trots min pollenallergi. Jag satte upp saker på mina väggar, slutade bry mig om att saker jag gjorde kanske räknades som konstiga, jag hade fina samtal och drack så himla mycket kaffe.

Jag överlevde. Vintern fyllda med panikångest och iskyla tog slut. Jag överlevde.

fult skrivet men vem fan bryr siggg

För fem månader sen skrev jag att jag inte skulle bry mig om jag dog.
Jag skrev att jag kanske inte riktigt ville ta livet av mig,
men att det bara inte spelade någon roll.

Men hur skitigt det än kan kännas ibland nu så vill jag leva.
Alltså på riktigt,
inte bara på ett likgiltigt jag-orkar-inte sätt.

Ju mer man lever, desto mer vill man leva.

fast det är ju inte som att jag är kär i dig

Kan inte vi ligga i din säng en hel kväll och kolla på konstiga videos på wimp?
Så kan vi passa på och hångla lite när de buffrar.
Så kan vi gå ut och röka på din balkong när vi känner för det.
Och vi kan sitta där halvnakna bara för att det är så skönt med hud mot hud.

Kan vi inte ligga där tills vi somnar?
Så om vi vaknar kan vi passa på att hångla lite till.

För jag vill bara känna lite mänsklig värme
hud mot hud

Kan vi inte det?

lol

En mening.
Fem ord.
Som får mina tankar att göra volter och åka berg-och-dalbana.
För det är ju inte så jag känner egentligen.
Och är det så kommer jag
blåneka
i all oändlighet.

För det finns inget framtid där.

"Ni skulle passa bra ihop"

du är ful

ALLTSÅ FUCK YOUUU
pallar inte ens att jag bryr mig.
fast du bryr ju dig också
BARA ATT VI BÅDA SKA SPELA SÅ JÄVLA SVÅRA
FUCK YOUUUUUUUUUUUUU
är så jävla låg också och bajssssss
du suger RÖV
HOPPAS DU FÅR VIRUS PÅ DIN DATOR OCH DITT WOW DÖR.

babbelbabbel

lördagskväll och hemmafest i nåns garage. Och det gör så ont i mig att jag inte kan göra nåt för att hjälpa dig. Det gör så ont att jag sitter på toan i fem minuter och säger 'fan' högt för mig själv fast jag vet att det är kö utanför.

Ibland tänker jag att ingenting spelar någon roll förutom du. Och då gör det så ont i mig att jag bara kan stå där hjälplös och se på. Och då spelar det ingen roll om jag säger 'fan' femhundra gånger, för det hjälper ändå inte.

För att du är den enda som betyder något ibland.

ilska

självförtroende är en resa, börja din resa redan i sommar med bra vanor och en special K till frukost.

MEN VADÅ? SÅ MAN MÅSTE GÅ NER I VIKT OCH ÄTA REGELBUNDET FÖR ATT HA SJÄLVFÖRTROENDE? HATAR PR-CHEFERNA PÅ SPECIAL K NI SUGER.

så jävla dramatisk

Svart klegg som breder ut sig i mina vener och artärer. Det breder ut sig längs med insidan av min hud och längs med mitt skelett. Det kväver mig långsamt när det fyller mina lungor, som vatten vid en drunkningsolycka. Det breder ut sig när jag är som mest sårbar. När jag är okapabel att försvara mig emot det.

Det är som tomheten och väntan. När man tror att man har förstört allting. Som att se ett glas i fallet ned mot golvet, utan en chans att kunna stoppa det från att gå sönder i tusen små bitar.
I det svarta klegget sjunker jag som i kvicksand, med paniken och evidensen att jag kommer dö nu.

Fast vi är alla födda att dö.

Det här är min apokalyps.

en postit-lapp

vägen till lyckan vet vi ingenting om
men vägen till lyckan är inte att kunna nå runt sina lår med händerna
vägen lyckan är inte att kunna greppa hela höftbenet när man ligger ned på rygg för att man inte ätit knappt någonting på en hel dag.
vägen till lyckan är inte heller att ha så synlig ryggrad att det gör fysiskt ont att sitta ner.

livet är mer, så mycket mer
än smala lår och revben.

det är bara så lätt att glömma bort det ibland.

önsketänkande och förhoppningar inför en framtid

panikångest och ett hjärta som bultar så hårt att det gör ont.
livrädd och fylld till bredden med en känsla jag inte till en början kan identifiera varifrån den kommer.
det är torsdag natt, fredag natt, lördag natt
om och om igen
samma panik, samma rädsla.

men så kommer det en tisdag då jag inte vaknar i panik och knappt kan andas.
jag vaknar, ja
men jag tror inte jag ska dö så fort jag gör det.

Jag bara vänder på mig och somnar om.

flyktiga blickar mot en parkbänk

Det såg ut som en liten pojke som satt där.
Du såg honom på håll och kände igen hans korpsvarta hår direkt.
Men hans hållning var annorlunda.
Hållningen gjorde att han såg ut som en liten pojke.
Rädd, oförstående, sårbar.

Du gick närmre.
Ni hade inte setts på så himla länge.
Och ändå kände du igen hans mörkt blåa ögon direkt.
Men lugnet där bakom var borta.
Ordet du tänkte på när du såg honom var skör.

Du visste inte vad som hänt honom.
Men du visste att du aldrig skulle få reda på det.
Du gick förbi.
Han sa inte hej.
Inte du heller.