Utdrag

"Han orkade inte med tanken på att leva, men han orkade inte med tanken på att dö heller. Han stod inte ut med tanken på att hon älskade en annan, men han stod inte ut med att vara utan den tanken heller. Och vad papperslappen beträffar stod han inte ut med tanken på att behålla den, men han stod inte ut med tanken att förstöra den heller. Så han försökte tappa bort den. Han glömde den på de vaxdroppande ljushållarna, lade den mellan de osyrade bröden varje påsk, kastade den bland de skrynkliga pappersarken på sitt ostädade skrivbor, i hopp om att den inte skulle finnas kvar när han kom tillbaka. Men den var alltid
kvar. Han försökte massera den ur sin ficka när han satt på bänken framför fontänen med den utsträckta sjöjungfrun, men när han stack in handen efter näsduken var den där, Han gömde den som ett bokmärke i en av de romaner som han avskydde mest, men flera dagar senare dök lappen upp mellan sidorna i en av de västernböcker som han var ensam om att läsa i shtetln, en av de böcker som lappen hade förstört för honom för alltid. Men i likhet med sitt liv så kunde han inte för sitt liv göra sig av med lappen. Den kom hela tiden tillbaka till honom. Den stannade hos honom, som en del av honom, som ett födelsemärke, som en lem, på honom, i honom, den var han, hans hymn: Jag var tvungen att göra det för min egen skull."

Han kröp ner under den röda yllefilten och såg rakt upp ovanför sitt huvud: Du är Yankel.. Du älskar Brod.

Läppar mötte läppar i hö i lador, och fingrar mötte lår mötte läppar mötte baksidor på knän på sängtäcken på gräsmattor hos främlingar.

Det är kärlek, tänkte hon, är det inte det? När man känner någons frånvaro och hatar den frånvaron mer än något annat? Mer än man älskar hans närvaro till och med?

Frånvaron som definierade det blev en närvaro som definierade dem.

Utdrag ur Allt är upplyst av Jonathan Safran Foe

Regn, en fredag.

Den landar vid ditt hårfäste. Där ditt bruna hår, som brukade vara långt, men inte längre, möter din vita, nästan transparenta hud. Den rinner längs med din panna och precis där näsryggen börjar rullar den in vid den tunna huden i din ögonvrå. Likt en tår rinner den vidare, förbi födelsemärket på din högra kind som du hatar så mycket, ut mot din käke. Samma käke som du spänner så hårt när du är arg men inte vill visa det. Jag ser hur den rinner vidare längs med blodådrorna på din hals. Samma hals där jag får gömma mina drömmar och vila mina tankar. Sista gången jag ser den är den vid dit nyckelben och rinner in under din svarta tshirt. Du rycker till, ofrivilligt, och gnider fingrarna mot din bröstkorg för att torka bort den.

aa jag har nog adhd

Nu är jag jävligt trött på matångest!!! Åt liksom en ostmacka till mina flingor i morse och nu bah Men vadåå, ska du äta både chokladbollar och ostmacka................. TÄNK FÖR ATT JAG FUCKING SKA DET. DÖÖÖÖÖÖÖ. Blir mkt arg på detta, trodde jag hade kommit mkt längre. Man får äta chokladbollar, man får! Ingen blir fet, och jag är inte fet. Fantastiskt! Alltså åh hejdå ska ut och gå i regnet nu. *DjUp*

Men vafan det var ju bara chokladbollar

Ångesten vill ta tag i mina muskler. Tvinga mig till handling. Tvinga mig att sätta höger fot framför vänster. Vänster fot framför höger. Gång på gång tills jag svimmar. Tills den inte har något mer att nära sig på.
Den vill slita tag i mina nerver. Tvinga mig till självhat. Den kväver mig, försöker dränka mig, för att få som den vill. Jag försöker kväva den, vill dränka den, för att jag ska kunna andas. Vill inte vara beroende, instängd, hörsammande.

Låter den inte ta tag i mina muskler. Låter den inte tvinga mig till handling. Låter den bara greppa tag i min substans, och hålla ett järngrepp.

Det är sådär jag menar

00.56 en onsdag (som egentligen har blivit torsdag)

Jag vet inte hur jag ska säga allt som finns att säga. Allt jag vill säga.
Du är så modig, så mycket modigare än mig.
Du är alla positiva adjektiv jag kan uppbringa.
Du gav mig ett halsband idag. Med ditt innersta inuti.
Och jag vill att du ska se mig ha på mig det när jag är
17, 25 (när vi slutar röka), 42, 57, 63, 88, 93, 100.

Känslostormar och kaos och jag vet inte hur jag ska säga allt som finns att säga. Allt jag vill säga.
För hur förklarar man komplexiteten i sina känslor?
Du är den finaste jag vet. Jag älskar dig A.

(nu har jag bestämt mig att om du är modig ska jag också vara det och du ska få läsa den här bloggen)

dagens känsla

Brutal nervositet. Vänder sig i magen bara jag tänker på mat. Försöker ockupera mina tankar, gå promenader, måla naglarna, titta på tv, titta på videos med gulliga kattungar. Titta överallt förutom på högen med kläder på mitt golv.

När det inte funkar försöker jag skriva vad jag tänker istället för att försöka tänka på annat. Går sådär. En miljon frågor. Ångest. Saknad efter nåt jag inte förlorat än. Brutal nervositet.

24/7

Vilken tid på dygnet som helst, vilken årstid som helst.
Förbi villorna på gatan, över övergångsstället och ned för backen kantad med skog och äppelträd.
Man ser en busshållplats på håll, en röd sl-buss som svänger höger.
Förbi dagiset och stenen där någon en gång stod och skrämde mig när det var för mörkt att se för att gatlampan hade gått sönder.
Backen fortsätter nedåt, tills man kommer till det ställe där elden brukade brinna. Uppför en backe, till vänster och sen så är man framme.
På gatan med likadana hus i snörräta rader. I ett hus lagar någon mat, någon tittar på tv, någon gör läxor, någon sover.
Vilken tid på dygnet som helst, vilken årstid som helst.

Måndagstankar

Måndag morgon och hon vaknar av ett sms. Ett kort och okonstlat "vaken?" Ja, ja hon är vaken. För honom är hon alltid vaken, men den här morgonen var det inget speciellt. Hon går upp och kokar kaffe, hon läser tidningen, äter frukost. Alla andra är i skolan, men hon sitter i sängen och lyssnar på musik.
Ett till sms, "är du ledsen?" och hon tvingas stanna upp, känna efter, är hon ledsen? Nej, svarar hon, nej hon är inte ledsen, inte idag. Hon vill inte vara ledsen idag, hon vill inte vara ledsen ofta alls. Men ibland inträffar det ändå. Ångestnätter med tårar brinnande under ögonlocket. En längtan bort, en längtan tillbaka.
Men hon vill aldrig tillbaka, hon vet det, trots längtan emellanåt. Aldrig tillbaka till iskyla inifrån och ut. Aldrig tillbaka till en mörbultat kropp full med blåmärken och småsår som aldrig läkte. Aldrig tillbaka till konstant ångest, konstant yrsel. Blodet som susar i öronen den där millisekunden när man svimmar.

Måndag morgon och hon vaknar av ett sms. Ett kort och okonstlat "vaken?" Ja, ja hon är vaken. Hon kommer vara vaken, inte bara för honom, utan även för sig själv. Och inte bara vaken, utan också faktiskt medveten.

Där förlorade hon

Det fanns en gång en kärlek i hennes liv. Han hette Leonardo och till honom skänkte hon hela sitt dunkande hjärteorgan. Han behöll det ett tag, värnade om det men smulade sedan sönder det lika lätt som man kan förstöra ett fallet höstlöv med sina händer. Hon var bara femton då och är man femton så ska man väl klara av att få sitt hjärta söndersmulat. Det gjorde hon också, hon grät en stund men insåg att kärleken väl är till för att brytas. Men nu är det så att han med namn som en italiensk konstnär än en gång beträder hennes liv. 

  

Oanmäld står han en morgon utanför hennes port. Luvan uppdragen över huvudet som att han försöker gömma sig. Hon rycker till och trots att hon mer än väl minns smulorna av sitt hjärta ler hon mot honom och frågar med förvåning i rösten vad han gör där. 

”Hej min sköna. Jag har tänkt på dig en del på sistone.” 

  

Det är så typiskt, tänker hon. Så typiskt att en man tror att man kan stampa in i en kvinnas liv på vilka villkor som helst. Och så typiskt att kvinnan kommer att ta emot honom och än en gång kommer låta sig omsvepas av hans armar. Som en film från 40-talet, eller 10-talet sorgligt nog. 

  

För det där leendet, eller är det armarna eller är det rösten eller är det bara det faktum att hon trängtat efter en annan kropp bredvid sin, gör att hon struntar i skoldagen som nalkas och istället inbjuder honom till köket och brygger kaffe igen och säger att han kan väl sätta sig. 

”Du är dig lik.” Han bryter den kaffebryggsgurglande tystnaden. Och du vet att du kan slänga ur dig hur många smickrande klyschor som helst och jag kommer att lägga mitt hjärta i din hand igen, igen, igen, tänker hon. 

  

De dricker kaffet. Han pratar, frågar. Svarar hon? Hon vet inte. Antagligen, för han ser nöjd ut. Hon håller krampaktigt fast i bordsbenet. Varför agerar hon som att han skrämmer henne? Varför är hon den svaga av de två? Varför pratar han så mycket? Vad gör han här? Kan han inte bara gå? Varför sig rör sig plötsligt hans hand mot hennes? Plötsligt rycker hon till, muggen vältar och det varma kaffet bränner mot huden. Hon reser sig upp. ”Du borde nog gå. Jag har prov. Du måste gå, jag måste till skolan.” 

”Jag menade inte att störa dig. Jag ville bara att du skulle veta att jag saknar dig.” 

”Nu vet jag. Du kan gå.” 

  

I hallen: han knyter skorna långsamt. Fäster sin blick i hennes när han kommer åt men hon viker ned sin blick så snabbt hon förmår. De där händerna, hon har saknat de där händerna. Hjärnan och kroppen är två vitt skilda ting när hon sträcker ut sin hand för att röra vid hans. Sin jacka som han greppat släpper han. Av förvåning eller efter längtan att röra vid henne? 

”Jag har ju tänkt på dig också.” 

  

Så. Där förlorade hon.


Av evelinamaria.devote.se/

23.44

Det är en lördag i September. Men det skulle lika bra kunna vara november. När ingenting händer, alla bara väntar på snön och allt är pausat. Jag saknar något okänt, eller kanske något jag en gång hade men förlorade. Jag saknar något diffust, något som aldrig känns likadant, men alltid är konstant. Någon annan försöker överleva och en tredje är ambivalent.

Det är en lördag i September. Och allt är bra. Allt är normalt. Men jag får flashbacks från en tid som aldrig tog paus, en tisdag, onsdag, torsdag som bara sprang förbi. I en bil, i en säng, en annan säng, en annan tid. Månader med något diffust över sig, det kändes aldrig likadant, men var alltid konstant. Vi försökte alla överleva, vi var alla ambivalenta.

Kunde du inte stannat

Klockan är halv tre och vi sitter och dricker te i mitt kök. Du river bort den lilla lappen som sitter på tepåsen och stoppar den i fickan och jag undrar vad du gör. Tydligen samlar du på dem, jag tycker det är annorlunda och skrattar lite. Sen blir klockan tre och du går härifrån. Jag går och lägger mig och min säng luktar av dig.  Jag har ditt läpsyl på mina läppar.

Uppbyggt av haiku, mkt svårt.

Du är inte här.
Men min säng luktar av dig.
Och allt är stilla.

Du är inte här.
Men min fönster är öppet.
Och vinden är sval.

Du är inte här.
Du är någon annanstans.
Och jag klarar mig.

Det var inget ädelt över honom, han var bara ensam

Den svala kvinnorösten utan känslor deklarerar "Nästa: Stockholm Central" och han kliver på. Han är minst 30 år äldre än hon. Det är svårt att veta exakt, tiden har slitit hårt på honom. Mannen har insjunkna kinder och tomma ögon, bär slitna jeans och en beige tygjacka. Han haltar när han går, som om varenda steg han tar är smärtsamt för honom. När han sätter sig ned bredvid henne känner hon lukten av gamla cigarettfimpar och för mycket alkohol slå emot henne. Folk rynkar på näsan åt honom, han tittar inte upp, möter ingens blick. Sätter sig bara ner och tar upp sin mp3-spelare. Hans långa fingrar med skitiga naglar rör sig fumligt över displayen.

Hon undrar hur han hamnade där. Var han bodde som barn. Var hans uppväxt tuff? Hon undrar hur han klarar sig, hur han hankar sig fram. Hon möter hans blick för en kort sekund och han rycker till, som träffad av ett knytnävsslag, och vänder sig om. Den svala kvinnorösten utan känslor deklarerar "Nästa Sollentuna" och han reser på sig och kliver av.