flyktiga blickar mot en parkbänk

Det såg ut som en liten pojke som satt där.
Du såg honom på håll och kände igen hans korpsvarta hår direkt.
Men hans hållning var annorlunda.
Hållningen gjorde att han såg ut som en liten pojke.
Rädd, oförstående, sårbar.

Du gick närmre.
Ni hade inte setts på så himla länge.
Och ändå kände du igen hans mörkt blåa ögon direkt.
Men lugnet där bakom var borta.
Ordet du tänkte på när du såg honom var skör.

Du visste inte vad som hänt honom.
Men du visste att du aldrig skulle få reda på det.
Du gick förbi.
Han sa inte hej.
Inte du heller.