Det blev juni tillslut och jag ville inte dö längre. Jag hade slutat vara likgiltig inför livet och jag kunde för det mesta faktiskt vara ensam en hel dag utan att gråta.
Jag gick ut och åkte buss på impuls. Satt och rökte på hustak och hade öppna fönster trots min pollenallergi. Jag satte upp saker på mina väggar, slutade bry mig om att saker jag gjorde kanske räknades som konstiga, jag hade fina samtal och drack så himla mycket kaffe.
Jag överlevde. Vintern fyllda med panikångest och iskyla tog slut. Jag överlevde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar