Svart klegg som breder ut sig i mina vener och artärer. Det breder ut sig längs med insidan av min hud och längs med mitt skelett. Det kväver mig långsamt när det fyller mina lungor, som vatten vid en drunkningsolycka. Det breder ut sig när jag är som mest sårbar. När jag är okapabel att försvara mig emot det.
Det är som tomheten och väntan. När man tror att man har förstört allting. Som att se ett glas i fallet ned mot golvet, utan en chans att kunna stoppa det från att gå sönder i tusen små bitar.
I det svarta klegget sjunker jag som i kvicksand, med paniken och evidensen att jag kommer dö nu.
Fast vi är alla födda att dö.
Det här är min apokalyps.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar