Det börjar bli tjatigt jö

Nu tycker jag faktiskt att den här ihållande känslan av både att jag är tjock och längtar hem får ge med sig FAKTISKT.

kaozz

det är så himla komplicerat det här med måendet. Åh GUE så komplex jag är. Wellwell dagens issue (asså orkante ens mig själv haha lolol) ne men har mått bra idag faktiskt hela dagen, fast känner mig lite fet som att jag inte riktigt vet hur mkt godis osv man kan äta innan man blir tjock, denna helg skulle jag tippa på att jag ätit två glassar och två smores och typ 200g smarties. Är det tjockt? gör det mig tjock? kanske var det mer? är det tjockt? blir jag tjock nu? det känns ju jättejobbigt om jag blir tjock nu. Kommer mina vänner tycka jag har blivit tjock när jag kommer hem? Kommer de liksom bah eehhheehhheheheehehe. Kommer jag komma i mina kläder när jag kommer hem? Vill så himla mycket saker i livet, vill vara smal men inte bry mig om mat/vikt/träning etc. Men så är det inte, så vill hitta acceptans. Dels acceptans för att jag inte är så himla smal utan att bry mig och också att man faktiskt inte har värsta mellanrummet mellan låren och grejer, inte friskt någon stans det där (PÅ MIG ALLTSÅ FINNS JU SÄKERT NI MED VÄRSTA MODELLGENERNA OCH DET ÄR JU KUL FÖR ER ALLTSÅ) men ja. åh vad jag inte makes sense längre, förstå då hur det är i lillhuvet mitt. hejdå

lördag

och jag orkar inte att jag har så fruktansvärt jävla cp ont i själen vad som känns som en majoritet av tiden. och jag förstår inte hur alla andra klarar av det här? hur kan de sitta och säga att det inte alls var så farligt med hemlängtan och visst det kanske skulle vara bättre att inte höra av sig hem men det går inte för då kommer ingenting någonsin bli som förut och jag kommer bli lämnad och ensam och ha ännu mer ont i själen än nu och mest av allt vill jag bara åka hem och ligga i min säng och att alla jag älskar ska ligga jättenära och stryka mig över ryggen och näsan och åh jag är så klyshig och patetisk och jag som trodde att det skulle vara så mycket lättare än vad det är, så jävla naiv. och för att göra det ännu bättre så gråter jag medan jag skriver det här och jag oroar mig över allt. jag kommer bli korkad och lämnad och ensam och jag vill att ni ska må bra och jag vill att jag ska må bra och jag orkar inte vara ledsen så fort jag är ensam i fem minuter och jag orkar inte att det på riktigt är fem minuter som jag inte pratar med någon så grinar jag nästan och jag hatar att jag har mina tankar fast jag vill inte vara någon annan bara jag någon annan stans, fast inte vart som helst utan hemma. och jag vill bara göra något som känns men jag vill ha ett friskt tänkande. och jag orkar inte nästan börja gråta för att jag läser ditt/hans/hennes/ namn någon stans och jag orkar inte att min lärare tar upp självmord på lektionen och jag får 9 av 10 rätt på självmordsquiz som vi bara får av en slump när vi pratat om det i fem minuter för det är inte friskt och varför är jag så instabil jag vill bara så på egna fötter. fast mest vill jag stå på andras fötter fast dem är inte här nu, eller jag är inte där kanske är bättre att säga så jag kan inte stå på deras fötter bara andas andas andas andas i 38 veckor till. och jag vet ju att jag faktiskt får åka hem men allas besvikelse och allas blickar skulle vara för mycket och jag vet ju hur jävla mycket onödigt lidande det skulle skapa och de säger ju att första månaden är värst och när den är över är det bara 90%  kvar här och jag måste härda fast jag inte vill jag ville bara att det skulle vara lätt för mig och att det skulle vara ett kul år men det är så jävla slitsamt. det är inte det att jag mår dåligt konstant och vill hem 24 för då vet jag inte vad jag hade tagit mig till men att ha den här jävla klumpen i bröstet och gråta gråta gråta är FAN INTE SÅ JÄVLA SMUTT och nu tänker jag på honom för att han säger det ordet och jag saknar alla och jag pratade med mamma och pappa igår och jag har så ont i själen nu stt jag inte ens ser vad jag skriver för alla tårar. och jag minns inte om jag mådde sämre förut eller om det bara är jobbigare att överleva när man är ensam.

Var är min flytväst?

Det svartnar för mina ögon.
Den håller i mig, trycker ner mig.
Under ytan
Alla ljuden dämpas och alla intryck suddas ut.
Allt som är kvar är det konstanta bultandet
och suset i öronen.

Min plågsamma isolering bryts inte för än jag återigen får huvudet ovanför ytan.
Då kan jag åter se.
Då kan jag åter andas.
När inträffar det?

(Kan inte nån bara säga att det löser sig.)

Berg-och-dalbana

Det är Septemberluft någon annan stans.
Att ljuga för att kunna andas.
Kunna andas luft, som inte egentligen är min.
Snart kommer färgerna, snart kommer
Oktoberluft
Någon annan stans.
Svälj, blinka hårt, andas in, andas ut.

Om jag sluter ögonen känns det nästan som om jag är där.

det gör ont i själen när jag tänker på det

Det är en måndag utan dig.
Det är en tisdag, en lördag, en annan lördag.
Det är en vecka, två, fyrtio.
Utan dig.

Det är en dag vi inte dricker kaffe i mitt kök.
En annan dag vi inte tittar på tv-serier hemma hos dig.
En tredje då vi inte lyssnar på musik med varsin hörlur på bussen.

Och det kommer en dag till, ytterligare en.

Utan dig.

(Och fan fan fan att jag inte kan hjälpa dig 600km ifrån dig)

fuck det där med att skärma av dig/ska bara dö lite inombords nu

Nu har vi pratat i 58 minuter och 1 sekund. Det kändes som 1 sekund. Endast.
Vi har ett världshav emellan oss och jag saknar dig så det gör ont.
De säger ju att man inte ska ha så mycket kontant, att man ska skärma av sig.
För att annars är det som att badda såren med salt.
Om och om och om igen.

Vi pratade nyss i 58 minuter och 1 sekund.