du är ful

ALLTSÅ FUCK YOUUU
pallar inte ens att jag bryr mig.
fast du bryr ju dig också
BARA ATT VI BÅDA SKA SPELA SÅ JÄVLA SVÅRA
FUCK YOUUUUUUUUUUUUU
är så jävla låg också och bajssssss
du suger RÖV
HOPPAS DU FÅR VIRUS PÅ DIN DATOR OCH DITT WOW DÖR.

babbelbabbel

lördagskväll och hemmafest i nåns garage. Och det gör så ont i mig att jag inte kan göra nåt för att hjälpa dig. Det gör så ont att jag sitter på toan i fem minuter och säger 'fan' högt för mig själv fast jag vet att det är kö utanför.

Ibland tänker jag att ingenting spelar någon roll förutom du. Och då gör det så ont i mig att jag bara kan stå där hjälplös och se på. Och då spelar det ingen roll om jag säger 'fan' femhundra gånger, för det hjälper ändå inte.

För att du är den enda som betyder något ibland.

ilska

självförtroende är en resa, börja din resa redan i sommar med bra vanor och en special K till frukost.

MEN VADÅ? SÅ MAN MÅSTE GÅ NER I VIKT OCH ÄTA REGELBUNDET FÖR ATT HA SJÄLVFÖRTROENDE? HATAR PR-CHEFERNA PÅ SPECIAL K NI SUGER.

så jävla dramatisk

Svart klegg som breder ut sig i mina vener och artärer. Det breder ut sig längs med insidan av min hud och längs med mitt skelett. Det kväver mig långsamt när det fyller mina lungor, som vatten vid en drunkningsolycka. Det breder ut sig när jag är som mest sårbar. När jag är okapabel att försvara mig emot det.

Det är som tomheten och väntan. När man tror att man har förstört allting. Som att se ett glas i fallet ned mot golvet, utan en chans att kunna stoppa det från att gå sönder i tusen små bitar.
I det svarta klegget sjunker jag som i kvicksand, med paniken och evidensen att jag kommer dö nu.

Fast vi är alla födda att dö.

Det här är min apokalyps.

en postit-lapp

vägen till lyckan vet vi ingenting om
men vägen till lyckan är inte att kunna nå runt sina lår med händerna
vägen lyckan är inte att kunna greppa hela höftbenet när man ligger ned på rygg för att man inte ätit knappt någonting på en hel dag.
vägen till lyckan är inte heller att ha så synlig ryggrad att det gör fysiskt ont att sitta ner.

livet är mer, så mycket mer
än smala lår och revben.

det är bara så lätt att glömma bort det ibland.

önsketänkande och förhoppningar inför en framtid

panikångest och ett hjärta som bultar så hårt att det gör ont.
livrädd och fylld till bredden med en känsla jag inte till en början kan identifiera varifrån den kommer.
det är torsdag natt, fredag natt, lördag natt
om och om igen
samma panik, samma rädsla.

men så kommer det en tisdag då jag inte vaknar i panik och knappt kan andas.
jag vaknar, ja
men jag tror inte jag ska dö så fort jag gör det.

Jag bara vänder på mig och somnar om.

flyktiga blickar mot en parkbänk

Det såg ut som en liten pojke som satt där.
Du såg honom på håll och kände igen hans korpsvarta hår direkt.
Men hans hållning var annorlunda.
Hållningen gjorde att han såg ut som en liten pojke.
Rädd, oförstående, sårbar.

Du gick närmre.
Ni hade inte setts på så himla länge.
Och ändå kände du igen hans mörkt blåa ögon direkt.
Men lugnet där bakom var borta.
Ordet du tänkte på när du såg honom var skör.

Du visste inte vad som hänt honom.
Men du visste att du aldrig skulle få reda på det.
Du gick förbi.
Han sa inte hej.
Inte du heller.