Måndag morgon och hon vaknar av ett sms. Ett kort och okonstlat "vaken?" Ja, ja hon är vaken. För honom är hon alltid vaken, men den här morgonen var det inget speciellt. Hon går upp och kokar kaffe, hon läser tidningen, äter frukost. Alla andra är i skolan, men hon sitter i sängen och lyssnar på musik.
Ett till sms, "är du ledsen?" och hon tvingas stanna upp, känna efter, är hon ledsen? Nej, svarar hon, nej hon är inte ledsen, inte idag. Hon vill inte vara ledsen idag, hon vill inte vara ledsen ofta alls. Men ibland inträffar det ändå. Ångestnätter med tårar brinnande under ögonlocket. En längtan bort, en längtan tillbaka.
Men hon vill aldrig tillbaka, hon vet det, trots längtan emellanåt. Aldrig tillbaka till iskyla inifrån och ut. Aldrig tillbaka till en mörbultat kropp full med blåmärken och småsår som aldrig läkte. Aldrig tillbaka till konstant ångest, konstant yrsel. Blodet som susar i öronen den där millisekunden när man svimmar.
Måndag morgon och hon vaknar av ett sms. Ett kort och okonstlat "vaken?" Ja, ja hon är vaken. Hon kommer vara vaken, inte bara för honom, utan även för sig själv. Och inte bara vaken, utan också faktiskt medveten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar