Där förlorade hon

Det fanns en gång en kärlek i hennes liv. Han hette Leonardo och till honom skänkte hon hela sitt dunkande hjärteorgan. Han behöll det ett tag, värnade om det men smulade sedan sönder det lika lätt som man kan förstöra ett fallet höstlöv med sina händer. Hon var bara femton då och är man femton så ska man väl klara av att få sitt hjärta söndersmulat. Det gjorde hon också, hon grät en stund men insåg att kärleken väl är till för att brytas. Men nu är det så att han med namn som en italiensk konstnär än en gång beträder hennes liv. 

  

Oanmäld står han en morgon utanför hennes port. Luvan uppdragen över huvudet som att han försöker gömma sig. Hon rycker till och trots att hon mer än väl minns smulorna av sitt hjärta ler hon mot honom och frågar med förvåning i rösten vad han gör där. 

”Hej min sköna. Jag har tänkt på dig en del på sistone.” 

  

Det är så typiskt, tänker hon. Så typiskt att en man tror att man kan stampa in i en kvinnas liv på vilka villkor som helst. Och så typiskt att kvinnan kommer att ta emot honom och än en gång kommer låta sig omsvepas av hans armar. Som en film från 40-talet, eller 10-talet sorgligt nog. 

  

För det där leendet, eller är det armarna eller är det rösten eller är det bara det faktum att hon trängtat efter en annan kropp bredvid sin, gör att hon struntar i skoldagen som nalkas och istället inbjuder honom till köket och brygger kaffe igen och säger att han kan väl sätta sig. 

”Du är dig lik.” Han bryter den kaffebryggsgurglande tystnaden. Och du vet att du kan slänga ur dig hur många smickrande klyschor som helst och jag kommer att lägga mitt hjärta i din hand igen, igen, igen, tänker hon. 

  

De dricker kaffet. Han pratar, frågar. Svarar hon? Hon vet inte. Antagligen, för han ser nöjd ut. Hon håller krampaktigt fast i bordsbenet. Varför agerar hon som att han skrämmer henne? Varför är hon den svaga av de två? Varför pratar han så mycket? Vad gör han här? Kan han inte bara gå? Varför sig rör sig plötsligt hans hand mot hennes? Plötsligt rycker hon till, muggen vältar och det varma kaffet bränner mot huden. Hon reser sig upp. ”Du borde nog gå. Jag har prov. Du måste gå, jag måste till skolan.” 

”Jag menade inte att störa dig. Jag ville bara att du skulle veta att jag saknar dig.” 

”Nu vet jag. Du kan gå.” 

  

I hallen: han knyter skorna långsamt. Fäster sin blick i hennes när han kommer åt men hon viker ned sin blick så snabbt hon förmår. De där händerna, hon har saknat de där händerna. Hjärnan och kroppen är två vitt skilda ting när hon sträcker ut sin hand för att röra vid hans. Sin jacka som han greppat släpper han. Av förvåning eller efter längtan att röra vid henne? 

”Jag har ju tänkt på dig också.” 

  

Så. Där förlorade hon.


Av evelinamaria.devote.se/