Det var obehagligt varmt ute och fuktigt ute, q satt på bussen. Sätet bakom henne klibbade fast vid hennes obekvämt fuktiga rygg. Det blev till och med obehagligt varmt att använda hörlurar så hon var tvungen att lyssna till gänget av tonårskillar bakom henne prata om ingenting. "De bara pratar och klagar, men har aldrig någonting att säga" tänkte hon och tittade irriterat ut genom fönster. Gatan svischade förbi utanför och på trottoaren trängdes människor, paraplyer krockade och ingen ville vara tillbaka från semestern.
Den lilla skylten i taket på bussen visade xvägen, de plingade till när den äldre damen i sätet bredvid henne tryckte på stoppknappen. Hon tittade på henne, hon hade svarta långbyxor, en svart-och-vit mönstrad blus och en beige jacka, trots värmen. Hon hade små guldringar i öronen. En ring på vänstra ringfingret på de rynkiga lite skakiga händerna fulla med synliga blodådror visade att hon var gift. Hennes ansikte var fullt med rynkor, men det var inte fult. Det var vackert. Rynkorna runt hennes ögon och hennes mun som visade att hon skrattat mycket, att hon hade varit glad. Bussen stannade, hon reste på sig och tog upp sitt paraply, och innan hon gick av bussen vände hon sig om och log, som hon måste ha gjort tusentals gånger tidigare. Q tänkte att det var som balsam för själen, ett uttryck hon och hennes vänner brukade använda när något var speciellt fint.
Så när bussen stannade där hon skulle av vände hon sig om och log mot tonårskillarna bakom henne, och hoppades att även deras dag skulle bli lite bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar