Idag när jag satt på bussen hem mindes jag helt plötsligt, utan anledning, en dag och en natt vecka 29 och det var så förlamande läskigt och obehagligt fast det inte hände igen och fast det bara spelades upp i mitt huvud. och jag mindes att jag inte mindes och det var som en liten panikattack och jag trodde att jag skulle både börja gråta och kräkas på bussen. Men det gjorde jag inte. Jag satt där. och andades in. och ut. in. ut. och så trängde jag bort (icke)minnet.
Är så himla nervös och igår skrev jag i anteckningsboken min att jag har den här ambitionen och tankesättet att jag vill vara en harmonisk människa med harmoniska tankar som aldrig stressar, som inte oroar sig, som inte behöver planera så mycket. Som bara verkligen tar allt som det kommer. Men istället så står jag där, så nervös att jag tror jag kommer kräkas, med världens magont och inte har en aning om vad fan jag håller på med.
Men men, upp och ner och det är så det är och det är helt okej, och alla kan inte vara john lennon och yoko ono som sitter och väntar på att håret ska växa i sängen helt i harmoni. Vissa är svintrötta och rökberoende och skitstressade. Men det är också helt okej. Det är okej. *klappklapp på lillaxeln min*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar