Den första gången jag blev kär var jag tolv år gammal. När jag var tolv var jag en allt-eller-inget. Och han var alla gråa nyanser som fanns.
Jag hade precis börjat högstadiet, han var ett år äldre. Jag visste aldrig var jag hade honom, han visste aldrig var han hade mig. Men. Jag kunde inte sluta le när han tryckte upp mig mot husväggen två och ett halv år senare och kysste mig. Tegelstenarna som skrapade mot mina bara axlar. Det var juni och vi hade bestämt oss att det skulle funka den gången. Jag kunde inte sluta gråta när han två månader senare hade förstört mig. Igen.
Jag grät för allt. Jag grät när jag såg reklam på tv för saker han gillade. Jag grät när jag trodde jag såg honom på håll men det visade sig vara någon annan. Jag grät för att jag inte orkade mer, för att jag ville orka. För att det inte fungerade mer, för att jag ville att det skulle det.
Jag trodde jag såg dig på håll ett år efter det. Ett år efter att mitt hjärta gått sönder den där sista gången. Fast det var någon annan. Jag grät inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar