så fint och så ledsamt

Alltså 95 procent av min olycka nånsin är typ samlat i detta.

jag vet allt. vet precis allt om hur det känns att vilja krossa revben man vilar huvudet på.

vet hur det känns att stå 02.30 och slå och sparkas och gråta och skrika hur jävla mkt jag önskar han vore död, men sen böna och be för att få följa med honom hem.

nejnej jag menade det inte, jag vill sova med dig. snälla. låt mig få sova med dig.

 

jag tror jag nog vinner något sorts kulturpris i att vilja döda nån som man dör för.

vill förklara allt med att jag e ett stort jävla konstprojekt.

allt va på skoj liksom.

 

men det var det ju inte.

paniken, ilskan och den överjävliga kärleken var på riktigt.

 

minns så väl. 

 

han kom hem från en fotbollsträning, jag hade stannat i hans säng för det var det han beordrade mig att göra.
-stanna här, jag är snart tillbaka. lova att vara kvar när jag kommer tillbaka

-jag lovar. 

 

satt och kollade på hans ipod. ramlade in på hans facebook.

kom över en 1-år gammal konversation mellan honom och min vän(eller ja, vän).

 

allt var oskyldigt. men så uppenbart att det fanns någon sorts attraktion.

hon skrev bland annat "det var konstigt att träffa dig ikväll. men på ett fint sätt"

han svarar "xxxxx vad vill du med mitt liv" så säger han när nåt påverkar honom.

(de hade träffats den kvällen ute. för jag var också där. de stod och pratade hela kvällen, vilket inte gjorde mig nånting nånstans just då. men såhär i efterhand, jag dör)

det är en sporadisk konversation som löper över några månader. sporadisk konversation om att äta lunch tillsammans eller tacka för senast(där de även då träffats genom mig), eller utbyta några chessy lines över franska eftersom hon såklart är fransk. jag dödar henne ofta i min sömn.

och jag märker inte ens själv men jag börjar gråta, mycket. 

en märklig panik uppstår inom mig. inget jag någonsin känt förut.

det låter kanske snarare banalt att blossa upp över, men det är något man bara förstår om man är i det förhållandet.

 

jag hör honom komma in genom ytterdörren, han tar av sig skorna och springer upp för trappan.

han hånglar upp mig och är svettig. på det sexigaste sättet, ni vet.

jag hånglar tillbaka. för för en sekund tänker jag att NEJ, nej. 

jag vägrar låta det här vara sant. vägrar tänka att det faktiskt hänt.

vägrar konfontrera mannen som springer upp svettig för trappen för att kolla om jag är kvar,

vägrar att riskera nåt för mannen som vill så gärna att jag ska stanna i hans säng.

 

det går någon timme. han lagar mig mat. han är glad, för vi var lyckliga vid den här tiden.

han pratar om oss och skrattar. han har ingen aning om nåt.

jag är kallsvettig och pratar flyktigt. är så nervös för vad som komma skall att allt känns suddigt.

tänker varje sekund att nu säger jag det, nu säger jag det. 

men det går inte. för det är precis som när man skulle säga "jag älskar dig" för första gången.

det går inte. man vill ju så gärna. men det är så himla fina ord att allt inom sig liksom sätter spärr för orden när de är på väg upp. 

nu var precis samma sak. tre ord.

fast jag hatar dig.

jag hatar dig så jävla mycket.

 

så jag sitter och låtsas som ingenting, ler när han drar nåt skämt, petar i maten som vanligt(tur att jag sen alltid varit världens sämsta matsällskap för inget nånsin skulle kunna få mig att äta), 

tänker hela tiden att nu måste jag säga det för om jag inte säger det exploderar jag i en grå jävla sörja;

 

mitt i en mening om köttfärssås ställer jag mig upp och går runt i cirklar.

går fram och tillbaka. går ut ur rummet han sitter i. 

går in i rummet. mår så fruktansvärt illa. känner mig överkörd.

känner mig verbalt jävla våldtagen.

som om nån genom ord bara letat sig in med klor i mitt bröst och slitit ut alla organ, vridit om lite, sagt att det var konstigt att träffas men på ett fint sätt, och satt in organen igen.

ställer mig i vardagsrummets öppning och kollar på honom, 

han stannar upp i sitt ätande, kollar upp och frågar vad det är, frågar om det har hänt något

jag skakar på huvudet. skakar igen. sluter ögonen. skakar på huvudet. 

andas. knutna nävar.

 

säger till slut;

 

jag såg. jag såg er konversation.

 

han;

va

 

jag;

jag såg allt. 

och jag hatar dig. jag hatar dig så jävla mycket.

 

jag går mot dörröppningen och försöker ta mig därifrån, för nu var det sagt.

nu kan jag inte ta tillbaka nåt. och han förstår allvaret i det.

blockerar dörren och vägrar låta mig gå.

 

han vägrar med all sin kroppsvikt och kärlek, låta mig gå

han skriker på mig att inte gå och att jag måste stanna och lyssna på vad han har att säga

det var ingenting annat än bekräfelsebehov. inget jävla annat.

 

och det gör mig ännu mer förtvivlad.

 

för hur i helvete kan han älska mig så mycket men riskera allt det med meningslösa konversationer.

hur i helvete kan han ens offra denna kärlek för lite bekräftelse.

 

jag börjar skrika och gråta, slåss och sparkas. 

säger ett otal gånger att han måste släppa mig, för jag ska gå, jag hatar honom

och jag vill inte spendera en endaste sekund till här.

 

vi står nog så i en halvtimme. 

jag försöker gå ut genom dörren och han hindrar mig från att göra det.

 

tills han låter mig gå ut, uppgiven.  

 

och den annars 5 minuter-långa promenaden hem tog mig 3 timmar.

jag går överallt ingenstans. jag skakar och gråter och spottar och tänker att aldrig nånsin igen ska han få finnas i mitt liv. sitter sen på parkbänkar och vrider och vänder på allt och tänker att nej, det kanske inte var så farligt.

inget fysiskt hände ju, men hur i helvete kan det kännas som om nån tagit allt jag nånsin haft. hur kan jag känna mig så överjävligt tom om det ändå inte betydde nåt?

 

går hem och skriver ett sms;

det är slut nu. fattar du det. du har sabbat allt.

 

han kommer med en bil och tvingar mig att sätta mig i den.

han kör. han kör utan destination. jag vet att han är livrädd för att förlora mig

för jag sitter tyst, säger ingenting. sitter så stilla så tyst 

han skriker gång på gång;

SÄG NÅGONTING SÄG ATT DU HATAR MIG DU MÅSTE SÄGA NÅGONTING NATHALIE SÄG NÅGONTING JAG ORKAR INTE DU MÅSTE

och han stannar längs en landsväg.

jag öppnar bildörren och kastar mig ut, skriker så högt jag kan. skriker ut allt nånsin.

och han springer runt bilen och fångar mig och håller om mig. säger att det får inte vara såhär.

du måste förstå nathalie att det här var ingenting. du måste förstå det.

jag skriker och sparkas och försöker ta mig ur hans grepp men han håller kvar mig.

 

allt var så jävla sorgligt.

 

och vi platsade i vilken film som helst.

 

han sätter sig bakom bilen så jävla uppgiven. sätter sig och säger nåt som jag inte hör.

mumlar nåt om att det inte betydde nåt och han skiter så jävla mycket i henne och vem hon är.

jag säger åt honom att köra mig hem, det räcker nu. jag har hört nog.

 

vi gör femton stopp till. med femton fler psykbryt.

längs skogslängan, längs motorvägen, på city gross parkering.

 

hamnar till slut på min uppfart.

där han börjar gråta okontrollerat. det hade gått 3 år då. och jag hade sett honom gråta 1 gång sen dess.

det var när jag sa ja när han frågade chans på mig under en håkankonsert.

och nu grät han för andra gången. han grät så jävla mycket.

 

i takt med att hans vänner och mamma ringer honom hela tiden oavbrutet i en timme,

så gråter han ut hela sitt liv och jag blir så himla stum och chockad och förstår inte vad som händer.

för min kille gråter aldrig.

 

vid den här tiden var bilen så immig att vi inte såg ut. tror vi hade suttit där i 3 timmar nu, och de ringer och de skickar sms till mig och frågar var han är.

jag säger åt honom att svara, bara svara och ta reda på vad dom vill. säga att du är ok.

han säger till mig; de tror säkert jag har hoppat ner för ett berg.

och sedan kastar han ut mobilen genom bildörren.

 

jag tar hans hand.

för han kan i helvete inte gråta för andra gången nånsin och ha hans mamma och vänner som är så oroliga för honom att de inte slutar ringa.

han kan i helvete inte visa att han tycker om mig så mycket att han dör.

för jag hatar dig just nu. och jag kan inte smälta ner i en oidentifierbar jävla röra och ta din jävla hand för det här är det fulaste nån nånsin gjort mot mig. så kom inte och älska mig mer än nånsin nu. jag klarar inte det. 

och jag försöker trösta och är för första gången på alla dessa timmar inte den som gråter. jag leder honom ut ur bilen och säger att han får sova hos mig inatt. han tar sin hand ifrån min och säger;

tack, det där är det finaste någon gjort för mig. men jag är inte värd din hand. är inte värd nåt just nu.

 

jag dog ännu mer och tvingade honom in i mitt hus. in i min säng.

 

och från och med där.

 

så hade han sårat mig bort om igenkänning.

och älskat mig mer än nånsin.

 

och det var allt jag visste för de nästa månaderna.

var allt som kretsade alla de kommande nätterna efter krogen;

jag slår sönder dina revben men jag ska i helvete ligga på dom sen.

 

och det ödelade vår kärlek. det kom att förstöra allt,

 

det med att vilja mentalt döda honom och sen dö av knäsvaghet och åtrå när man ser honom

http://aristocrats.blogg.se/2012/november/om-att-mentalt-vilja-doda-honom-och-sen-do-av-knasvaghet-och-atra-nar-man-ser-honom-2.html#comment