lördag

och jag orkar inte att jag har så fruktansvärt jävla cp ont i själen vad som känns som en majoritet av tiden. och jag förstår inte hur alla andra klarar av det här? hur kan de sitta och säga att det inte alls var så farligt med hemlängtan och visst det kanske skulle vara bättre att inte höra av sig hem men det går inte för då kommer ingenting någonsin bli som förut och jag kommer bli lämnad och ensam och ha ännu mer ont i själen än nu och mest av allt vill jag bara åka hem och ligga i min säng och att alla jag älskar ska ligga jättenära och stryka mig över ryggen och näsan och åh jag är så klyshig och patetisk och jag som trodde att det skulle vara så mycket lättare än vad det är, så jävla naiv. och för att göra det ännu bättre så gråter jag medan jag skriver det här och jag oroar mig över allt. jag kommer bli korkad och lämnad och ensam och jag vill att ni ska må bra och jag vill att jag ska må bra och jag orkar inte vara ledsen så fort jag är ensam i fem minuter och jag orkar inte att det på riktigt är fem minuter som jag inte pratar med någon så grinar jag nästan och jag hatar att jag har mina tankar fast jag vill inte vara någon annan bara jag någon annan stans, fast inte vart som helst utan hemma. och jag vill bara göra något som känns men jag vill ha ett friskt tänkande. och jag orkar inte nästan börja gråta för att jag läser ditt/hans/hennes/ namn någon stans och jag orkar inte att min lärare tar upp självmord på lektionen och jag får 9 av 10 rätt på självmordsquiz som vi bara får av en slump när vi pratat om det i fem minuter för det är inte friskt och varför är jag så instabil jag vill bara så på egna fötter. fast mest vill jag stå på andras fötter fast dem är inte här nu, eller jag är inte där kanske är bättre att säga så jag kan inte stå på deras fötter bara andas andas andas andas i 38 veckor till. och jag vet ju att jag faktiskt får åka hem men allas besvikelse och allas blickar skulle vara för mycket och jag vet ju hur jävla mycket onödigt lidande det skulle skapa och de säger ju att första månaden är värst och när den är över är det bara 90%  kvar här och jag måste härda fast jag inte vill jag ville bara att det skulle vara lätt för mig och att det skulle vara ett kul år men det är så jävla slitsamt. det är inte det att jag mår dåligt konstant och vill hem 24 för då vet jag inte vad jag hade tagit mig till men att ha den här jävla klumpen i bröstet och gråta gråta gråta är FAN INTE SÅ JÄVLA SMUTT och nu tänker jag på honom för att han säger det ordet och jag saknar alla och jag pratade med mamma och pappa igår och jag har så ont i själen nu stt jag inte ens ser vad jag skriver för alla tårar. och jag minns inte om jag mådde sämre förut eller om det bara är jobbigare att överleva när man är ensam.