Klockan är halv två och vi har precis sett på twin peaks i två timmar.
Vi har öppnat fönstret för det blev för varmt att ligga så himla nära annars.
Du låter mig ligga på din arm på det där sättet jag tycker om, fast jag kan fortfarande inte förstå hur den inte kan somna. Och mina tankar går runt i oregelbundna mönster när jag blir så trött att jag till och med pratar fel språk med dig.
Men sen går du hem och det gör faktiskt ingenting, för att jag har dig gör att jag klarar mig ensam ett tag.
Och jag tänker att nu röker du säkert en av dina mentholcig på vägen, fast det regnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar