Content

Jag är glad nu.
Inte ledsen med glada stunder.
Utan glad med ledsna stunder.

Och jag känner mig så tillfredsställd med mig.
Hur jag är.
För jag gör allt jag kan.
För att jag vill
inte för att ni på något sätt tvingar mig.

Jag vet att jag gör mitt bästa.
Och ingen kan någonsin begära mer.

Jag är så tacksam över komplexiteten i mina känslor.
För jag har insett att det är 100 gånger mer värt
att vara ledsen än att vara apatisk och känslomässigt död.

Och jag har insett att mina känslor
och
min sympati och empati för andra
inte är samma sak.
Vilket betyder att jag får må bra
fast mina vänner inte gör det.

Vilket betyder att jag kan hålla huvudet flytande
glad med ledsna stunder.

Does it makes sense?