Ingen pratar om elefanten i rummet när tyngdkraften pressar mig nedåt, som att jorden vill suga tag i mig och nagla fast mig vid gruset under mig.
Och jag försöker tänka att jag är tacksam över komplexiteten i mina känslor för finna acceptans till min otillräcklighet.
Ni ljuger och jag vet det. Jag ljuger inte och ni vet inte det.
För om våran tillgivenhet gör oss till lögnare vad är den då bra för?
Tänker du intensivt eller inte alls?
Om du sluter ögonen kommer ingen få veta.
Tolka inget ur min tystnad.
Jag ljuger inte.
Förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar