Det är som att titta på er genom en förvrängd glasruta.
Som att ni är på ena sidan av den transparenta väggen och jag den andra.
Och som att jag aldrig varit bland er. Och att jag aldrig skulle få plats där igen.
För tiden stannar inte och ni lever ju era liv.
(Jag vill inte något annat heller.)
Men jag är så rädd att bli den utomstående.
Lämna mig inte.
(För jag lämnade er, men inte)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar